Krapperup

Tillbakablick på den fantastiska konserten på Krapperup! Konserten som gicka av stapeln den 9 augusti på Krapperups slott hade en gedigen bakgrundshistoria. Redan för 25 år sedan då vi i Carling family ofta träffade på det franska jazzbandet Paris Washboard band ute i världen, ena gången Tyskland, nästa gång Brasilien, så konnektade vi med trombonisten Daniel Barda kring jazz och klassisk musik. Han utmärker sig iden Parisbaserade jazzsvängen med sitt fina trombonspel och att han samtidigt arbetade som symfonisk dirigent. På den tiden var Gunhild mycket intresserad av Debyssy och impressionismen och hade ett tag en egen kammarorkester -Orchester Fantastique, som utgick från Lund. Själv tog jag vid kring 2005 med en mer wienna-orienterad kammarorkester, givetvis all musik egenkomponerad, såsom det var på den gamla tiden! Barda och Hans diskuterade mycket att göra en kombinerad konsert, något som inte är så lätt. Risken är alltid att jazzpubliken tycker att det klassiska är tråkigt vice versa. För att bejaka den moderna publikens krav på kortare former skrev t ex Hans sina symfonier inom ramen för 15 minuter. Det man vill ha sagt får man säga på kort tid, brukade han säga. Ett flertal av hans symfonier är därav endast tre satser, och med inbakade taktskiften för att ge variation. Även vissa stilskiften förekommer med t ex a-tonal öppning med skifte till förromantisk osv. Konserten på Krapperup kom att få temat 4 seklers musik. Att vi i familjen Carling lagt mycket energi på det som kallas 'Early music' kom nu väl till pass. Men först tillbaka till programsättningen. Gunhild tyckte att vi måste först inleda med tre nummer tradjazz så att det känns lugnt - något som senare visade sig riktigt. En inledning med renässansmusik planerades. Meningen var att vi skulle köra pommerkvartett och sedan krumhorns-kvartett. När verkligheten hann ikapp och vi hårdtränade på de olika momenten i konserten så visade sig att vi inte fick tag i tillräckligt bra rör till sopranpommern så Gunhild fick ta zinka istället. Sättningen blev 1)Sopranzinka stämd i -c, modell stillzinka, Gunhild 2) Altpommer, Max 3) Trombon, Gerd. Detta var brukligt under renässansen att använda trombon i tenorstämman. 4) Basdulcian, Torben. Torben som normalt spelar fagott tränade upp sig så att han kunde ta stycket på riktig basdulcian. Krumhornen hade åkt med en orkester till Gotland, därför utgick detta. Istället blev det solo av Gerd på serpent -ett obegripligt svårt instrument. Renässansstycket lät oförskämt bra bl a tack vare Gunhilds fantastiska zink-spel. 1600-talet lät vi representeras av en kortare tresatsig solo-konsert för altblockflöjt som jag, Max, skrivit. Barocken var ju blockflöjtens storhetstid. Orketern bakom bestod av stråk. Andra satsen gick i folkton och tredje satsen var i det som kallas 'Concerto-grosso'-stil. Detta innebär att solisten arbetar ihop med generalbas, dvs cembalo eller piano, och orkestern svarar. Man kan säga att det är en gammal variant av 'call and response'. Det blev succé iaf, och ett flertal i publiken nämnde speciellt denna del av konserten. 1700-talet representerades av Mozarts symfonie nr 41, den som har tillnamnet 'Jupiter'. Daniel Barda hade från sin horisont nere i Paris lagt ett gediget arbete på att repetera in alla moment och insatser i olika stämmor. Barda som var flitig jazzlirare under 70-talet i Paris bla i 'Anachronic jazzband', blev från o med 1981 chefsdirigent i Strassbourg och tvingades temporärt helt koncentrera sig på det arbetet. På 90-talet då hans åliggande lättade något kunde han åter ta upp trombonen. Under sommaren kämpade Carlings, Gunhild, Elvira, Torben, Stacey, Saga Uhrberg, Niklas, m fl på med att tränga igenom de svåra noterna. Var för sig är inte noterna speciellt oläsliga, men i sitt sammanhang är det svårt pga en mängd imitationer där stämmorna härmar varandra liksom i en 'kanon', vilket gör att man tappar bort sig. I sista momentet tillkom musiker och sedan infann sig Barda tillsamman med sonen Clemont. Som repetitör var han sträng. I sista momentet fick vi ordning på Mozarts absolut svårast symfonie- ja i det hela gick den riktigt bra. Under konserten på Krapperup var denna placerad sist innan paus. I pausen serverades lite kaffe mm, något som missats tidigare år. Efter paus inledde tradjazzen åter, och efter detta skulle 1800-talet gestaltas av synfonien Jean Babtiste skriven av Hans Carling 2011 till 200-årsjubileet av Jean Babtiste Bernadottes ankomst till Sverige. Barda dirigerade och det hela blev väldigt lyckat. Sakta men säkert närmade sig konserten jazzens era och då blev de tre nummer skrivna eller arrangerade av Gunhild med jazzsolist och kammarorkester. I 'Caravan' briljerad Barda med flöjtimprovistaion. Flöjten var förgylld och hade visst kostat en slant. Sedan hade jag arrangerat Saint Louis Blues för orchester och respons av jazztrumpet med inspirition från Leonard Bernstein/ Armstrong... Fullt ös, något extranummer blev det ej eftersom vi inte hunnit planera för något sådant! Max